ARKEOLOGI OCH HISTORIA

Förhistorisk tid och medeltid
Stenålder

Arkeologiska inventeringar har tydligt visat hur rika på stenålderslämningar både fjällbygden och skogslandet är i övre Norrland. Dessa lämningar har dessutom en avsevärd spännvidd i tid. Åsele lappmark är inget undantag. För närvarande verkar det tvärtom så, att några av de äldsta boplatserna ligger här. Men det kan bero på att ovanligt omfattande undersökningar ägt rum i området. Vi känner nu till, att nästan lika gamla boplatser finns i närheten av Västerbottenskusten, till exempel vid Flurkmark nära Umeå. Flera boplatser vid Gråtanån i Vilhelmina dateras till strax före 6.000 f. Kr.

Därmed är de ungefär samtidiga med den som äldst länge betraktade Garaseletboplatsen vid Byske älv i norra Västerbotten. En annan från Högland eller Långsele i Dorotea torde ligga något yngre i tid, med C-14 analys 5.750 f. Kr. Dateringarna är ungefärliga. Men nya fynd och undersökningar ändrar hela tiden bilden. Det har visat sig att boplatser som Rastklippan vid Tärnasjön och Dompokjauratj i Jokkmokk just nu är äldre än de i söder. Landet har befolkats såväl i söder som i norr vid ungefär samma tid, i stort sett omgående efter isens avsmältning.

Boplatserna, varav de flesta kan anses vara säsongsbudna, ligger i huvudsak vid vattendrag som sjöar och älvar, gärna i närheten av än idag goda fiskeplatser. Egentliga huslämningar är få, men rester i form av stora skärvstensvallar runt hyddan är vanligare än annorstädes. Formen påminner om kåtor. Åsa Lundberg och även andra har visat att det är fråga om vinterboplatser. Om boplatser med skärvstensvallar därjämte har haft speciell betydelse, till exempel ur rituell synpunkt, är ännu oklart.

De folkgrupper eller stammar som befolkat området är okända, liksom deras språk. Samme forskare anser att de funnit kollektiv identifikation i användningen av en viss typ av rödskiffer eller finkornig rödaktig sandsten i vissa föremål. De har även kallats "den röda stenens folk".

Det är samma material som senare används nere vid kusten i de egenartade T-formiga redskapen. Stora utbyggnader av vattenkraften i området har givit tillfälle till vetenskapliga undersökningar och fortlöpande inventeringar. Även de senaste inventeringarna för ekonomiska kartan och vidgat bilden. Det finns också ett starkt lokalt intresse av fortsatt detaljinventering.

Särskilt tätt tycks de kända boplatserna ligga i Vojmsjöområdet. Fångstgropar för älg, möjligen för vildren, påträffas likaså i tusental över hela området, med belagd användningstid från femte årtusendet f. Kr. till åtminstone sen vikingatid, 1000-talet e. Kr. I många fall går de med säkerhet in i historik tid. På sydsamiska benämndes de gedtie-gro(e)pte eller vupme. Gropfångst förbjöds i lag först 1864.

Ett av de största fångstgropssystemen i Västerbottens län finns vid Hälla i Åsele, strax norr om gränsen till Ångermanland. Författaren har här vid en undersökning kunnat datera en grop till cirka 4.000 f. Kr. med hjälp av trärester i botten.

Hällristningar är sällsynta, förutom på de `heliga´ öarna och stränderna vid Nämforsen i Ångermanälven, troligen knackade med början c. 3.500 f. Kr. Lösa föremål, som en skifferplatta från Kultsjön i Vilhelmina har figurer som visar någon form av förbindelse med Atlantkusten, i detta fall en val.

Flera nyupptäckta målade hällkonstbilder från Fjällsjö, Åsele och Anundsjö (två) vittnar tillsammans med den tidigare kända målningen från Stor Åbodsjön i Sidensjö om älgens symbolvärde i en tid som antagligen ligger både före och efter flertalet ristningar vid Nämforsen.

Andra sidor av det grundläggande livet som jägare och fiskare har lämnat mindre tyliga spår. De sura jordarna har inte varit gynnsamma för vissa typer av fynd. Ben är sällan kvar i någon större utsträckning. Gravar är ännu helt okända i området. I så kallade "blockhav" i Norrbotten finns ibland rensande utrymmen utfyllda med mindre sten, som kan vara gravar, om också odaterade. Troligen är de långt senare. Men tidiga gravfynd har verkligen gjorts i Norrbotten. De är ockragravar med rödfärgade bottnar där skelettet försvunnit. De ansluter därmed till kamkeramisk kultur i norra Finland. Det är inte otroligt att de i framtiden kan påträffas också inom vårt område. Nordligt/östliga företeelser brukar uppträda åtminstone ned till Ångermanland, där författaren tyckt sig kunna identifiera en kulturgränszon. Men i inlandet kan företeelserna vara mer blandade.

Ändå har man kunnat fastslå jaktbyten som älg, bäver, andra pälsdjur och fågel. Därtill har på grundval av jordkemiska analyser, främst från Åsele, antagits att de förhistoriska människorna har samlat både växter, svampar och mindre djur.

Såvitt känt tyder ändå benfynden på att renen är ett jämförelsevis sent inslag i faunan i detta område. Tidigast kan den ha invandrat i norr i sluten av stenåldern eller början av bronsåldern, cirka 2.000- 1.300 f. Kr. och då endast gradvis i små hjordar norrifrån. Det är då inte alldeles uteslutet, att några av de nutida samernas förfäder denna tid kunnat följa renen från östliga breddgrader.

Men orsaken är då enligt arkeologin inte den anknytning till renuppfödning, som i senare tid förknippats med samerna. Det är fornsaksformer som denna tid eller senare spridit från öster, som är den den primära faktorn. Å andra sidan är denna spridning inte självklart ett tecken på emigration. Men en utpräglad kontakt österut har funnit i hela Nordfennoskandia.

Frågan om den protosamiska invandringen, eller de protosamiska invandringarna, i Skandinavien är fortfarande olöst. Måhända är föreställningen om en större sådan invandring ren fiktion. Det är tydligt, att inlandet lika mycket om kusten i stort sett varit bebott och utnyttjat i någon form under hela förhistorien efter istiden. Det förefaller ibland som det rört sig om olika grupper. Men kontakt har i så fall funnits mellan fjäll-, skogs- och kustland på bägge sidor. Många frågetecken kvarstår.

En omdiskuterad fråga är slutligen huruvida någon folkstam kunnat leva kvar under den senaste istiden vid delar av den då isfria Atlantkusten i norra Norge. Den skulle då efter istiden ha spridit sig och ha ingått som en del i den förhistoriska befolkningen i Norrland.